För du vill ju att det ska fungera.
Kanske har ni utvecklats åt olika håll, kanske känns det inte längre som förut, kanske ser du att något behöver förändras för att relationen ska överleva. För du vill ge det en chans. Du vill inte ge upp. Inte än.
Så du försöker förklara. Vad du behöver. Vad du känner. Vad som saknas. Du försöker sätta ord på det som rör sig i dig, i hopp om att den andre ska förstå, att ni ska kunna hitta varandra igen.
Och den här gången verkar det faktiskt fungera.
Hen lyssnar ju. Nickar. Ger sådana svar som får det att kännas som att ni äntligen nått varandra. Du känner lättnad. Kanske till och med hopp. Relationen känns redan lite bättre. Du tror på den andre igen.
Men sen händer ingenting.
Dagarna går. Veckorna går. Och plötsligt står du där igen, i exakt samma diskussion, med samma längtan... och inser att du blev lurad. Säkert inte medvetet av den andre, eller av dig själv. Men du trodde att ni var på samma bana bara för att hen lät dig prata, för att hen nickade, för att hen sa något som lät rätt.
Men det var bara ord som aldrig landade på riktigt. Så förändringen kom aldrig.
Du har sagt det här ni pratar om förut. Kanske flera gånger. Kanske på olika sätt, med olika ord, i olika tonlägen. Kanske har du skrikit, gråtit, varit i reaktion. Den här gången kanske du var lugnare, kanske tydligare, kanske mjukare för att nå fram.
Och ändå... ingenting förändras.
Samtalet fortsätter upprepas som om du aldrig sagt något alls. Som om dina ord landade i luften mellan er och bara försvann. Den andra nickar, ger dig utrymme att prata färdigt. Men någonstans känner du det. Känslan av att orden inte når fram. Av att ni inte är på samma bana, trots att det verkar så.
Så du försöker igen. Den här gången kanske lite mer omständligt, lite mer utförligt. Du förklarar bakgrunden, nyanserna, känslorna bakom orden. Du tänker att om du bara säger det rätt, så kommer hen att förstå. Då kommer polletten att trilla ner och förståelsen landar.
Men det gör det inte.
Och det som händer istället är att du blir trött. Utmattad på ett sätt som inte syns utanpå. Du står kvar i samtalet, i relationen, i förhoppningen... men en del av dig börjar tvivla. Inte bara på dig själv. På den andre också. På relationen. På om det verkligen finns något kvar att kämpa för.
Det som kostar mest är inte orden
När vi slösar energi på att använda för många ord, på att förklara om och om igen, på att bli omständliga i ett försök att nå fram... då händer något under ytan.
Vi tappar kontakt. Inte bara med den andra, utan med oss själva.
Vi hamnar i huvudet, i förklaringen, i att hitta rätt formulering... men vi förlorar närvaron i kroppen. I det vi faktiskt känner. I sanningen som egentligen fanns där redan, långt innan vi började prata.
Det blir relationen som får betala priset. För varje gång vi sliter oss loss från vår egen känsla för att försöka få den andra att förstå, går lite mer förlorat. Bit för bit vissnar något inuti. Som en blomma som inte får vatten och näring. Vi tappar tillit. Till oss själva. Till den andre. Till att det vi säger räcker. Till att relationen kan bära vår sanning och våra behov utan att vi behöver göra oss mindre, mjukare, tydligare.
Och någonstans börjar vi undra... är jag värd att kämpa för? Är vi det?
Med tiden börjar vi betala med vår frihet. Friheten att bara få vara sig själv, att kunna säga det vi känner en gång och sedan stå kvar i det. Friheten att lita på att våra ord betyder något, även om den andra inte förstår.
Det kostar oxå tid. Ibland kan det gå flera år av att stå och stampa med en förhoppning om att den andra ska möta upp, ska förstå, ska komma närmare. Men när det aldrig händer och vi ändå stannar kvar för att vi hoppas så på en förändring, så blir vi utmattade, tom på ord, men ändå fortsätter vi försöka prata oss till förståelse.
Vad händer om du slutar?
Alltså inte slutar prata. Inte slutar bry dig. Men om du slutar förklara.
Slutar säga det igen, på olika sätt. Slutar lägga till fler ord i hopp om att de ska få det att klicka.
Vad händer om du istället stannar kvar i din sanning... tyst, närvarande, utan att försöka övertyga den andra?
För det är precis där och då cirkeln bryts. Genom att du säger det en gång... och sedan står kvar i dig själv.
Den andra kommer antingen att klara av att möta dig där, eller inte. Men du slipper tömma dig på energi och tappa dig själv i försöket.
Om du känner igen dig...
🔸Om du vet hur det känns att tro att ni äntligen nått varandra... bara för att inse att ingenting förändrades.
🔸Om du är trött på att förklara, omformulera, försöka få den andra att se.
🔸Om du längtar efter att kunna stå i din sanning utan att behöva den andres förståelse.
Då kanske det är dags för ett speglande samtal. För att du ska få hitta tillbaka till de ord som redan räcker mer än väl. Tillbaka till kroppen som vet. Tillbaka till dig själv, så du slipper börja överförklara.
Jag håller samtalet och utrymmet. Du får landa i det som rör sig. Och jag hjälper dig se vad som behöver synliggöras.
Skriv till mig om du vill boka tid för samtal.
Dela gärna dina tankar här i kommentarerna, vi är inte ensamma med den här erfarenheten.. 🙏🏼
Lägg till kommentar
Kommentarer