när livet faller

Många utgår från att livet är något vi förtjänar och om vi är goda medmänniskor och tänker positivt så borde livet behandla oss väl. Den allmänna uppfattningen är att det orättvist och hemskt när någon drabbas av sjukdom, olycka eller motgång, allra helst om det är just en god människa.

Vi människor är så vansinnigt rädda för att förlora något, för förstörelse, för att livet ska gå sönder. Men när grunden murknat, rötterna dött eller fundamentet är ostabilt då SKA det rasa, falla, krascha. Det är naturens logiska ordning.
Varför ska vi fortsätta bättra på, förstärka, laga och balansera upp något som inte längre står stabilt? Som kanske aldrig stått stadigt, ens från början?
 

Om inte gamla träd faller kommer det inte ges plats för nya frön att gro och växa. Evolutionen stannar om inte system rasar ibland. Tänk om förstörelse och fall har ett högre syfte även i våra enskilda liv?
Kan det vara livet som ger konsekvensen av att något inte var förankrat, stabilt eller skapat i sanning? 
Kan det vara så att ett liv levt i mening inte betyder att det är en räkmacka, en frisk kropp, familj & barn eller pengar? 
Kan det vara så att meningen med livet är att var och en ska möta och uppleva vad än livet presenterar? Inget dömt som bättre eller sämre, bara olika.
Kan det vara så att det behövs en katastrof, ett terrordåd, en livsförändrande sjukdom eller tragiskt dödsfall för att justera en destruktiv riktning till något grundat i kärlek? 
Att uppleva lidande väcker längtan. Efter något annat. Något bättre. Ett driv efter en lösning. En önskan att bli fri problemet. Att bli frisk. Det fina med livet är att om något mirakulöst kommer utifrån och befriar oss från det som väcker lidandet så är det sannolikt att något annat kommer uppstå som störtar en rakt tillbaka ner igen. Det är nämligen ingen evolution i färdiga lösningar. Att bara bli fri problem utan att "göra jobbet, processen, förändringen", kommer bara leda till nya problem och till stagnation.
 

Hur skulle ditt liv förändras om du visste att allt grundat i sanning omöjligt kan förstöras eller rasa?
Vad skulle skillnaden bli om du helt naturligt skulle se allt som faller som en möjlighet till nystart? 
 

Ofta vill vi människor förstå varför. Varför just jag? När vi tror att krascher, fall och saker som förstörs är hemskt, orättvist och drabbar oss slumpmässigt så tappar vi kraft. Det är väldigt lätt att känna hopplöshet över vad som sker. 

När vårt sinne får en logisk förklaring till vad som skett, ett svar på den bakomliggande orsaken, ger det ett mentalt lugn. Genom att få beskrivet processen bakom "fallet" sår vi ett frö till förändring och en möjlighet att välja nytt. Det ger även en känsla av sammanhang. Livet kan bli tryggt igen även om det inte per automatik sätter igång en transformation och läkning. Den processen blir nästa steg.