separationer

Varför far så många barn illa när föräldrarna separerar?

De jag möter har oftast hamnat i en bristande kommunikation och respekt för varandra. Man upplever sig inte sedd eller förstådd av sin partner och konsekvensen blir bråk och/eller otrohet.

När man lämnar eller bryter en relation är man sårad, kanske sviken, besviken över att det inte blev som jag tänkt, eller frustrerad över att inte bli förstådd är det superviktigt att stanna upp, möta och frige dessa upplevelser och känslor. Gör man inte det törs jag lova att man får tampas med liknande problem efteråt, antingen i samarbetet runt barnen eller i nästa relation.

Vi är här för att lära och utvecklas som människor. Livet kommer alltid att ge oss de upplevelser och möten vi behöver för att lära och utvecklas. Tar vi inte vara på dessa möjligheter så får vi en ny chans, och en till, tills vi förstått och lärt för att kunna göra annorlunda. Det bara är så.

Jag ser människor som går igenom separationer där barn är inblandade som fortsätter i samma kamp mot expartnern även efter separationen. Som motsätter sig den andres beteende, som förtvivlat försöker få hon/han att förstå och bli en bättre mor/far till de gemensamma barnen. Vad är drivkraften? Varför tror man att expartnen skulle förändras plötsligt, nu efter separationen när det inte hänt innan?! Vad handlar det om, egentligen?

Det är för barnens skull är en anledning jag hör. Jag måste styra upp det här för mina barns skull. Men mår barnen bättre om samma konflikter fortsätter trots att deras föräldrar inte längre bor tillsammans? Barn mår aldrig bra av känslan som finns i luften när deras föräldrar kämpar mot varann. Oavsett om de lever ihop eller inte. Hur kan man tro att det är för barnens skull man kämpar emot och motarbetar deras andra högt älskade förälder?

Vill man göra det bra för barnen så tar man ansvar för sina känslor gentemot expartnern så man kan uppträda tryggt och stabilt för sina barn även om den andre föräldern skulle svikta i sin omsorg eller närvaro.

• Vad ska till för att man efter en separation ska släppa taget om varandra och sluta motarbeta varann? Man behöver ju inte längre stå ut med den andres beteende i vardagen eftersom man inte längre bor ihop, så varför inte bli helt fri från varann?

• Vad behöver jag ändra på, frige och släppa inom mig för att kunna stödja mina barns andra förälder så att han/hon kan vara en så bra förälder som möjligt för våra gemensamma barn?

Sluta fokusera på allt som är fel. Vi är olika. Vi gör olika. Det betyder inte att mitt sätt är bättre. Vi behöver påminna oss om att barnens förälder vill sina barns bästa och att han/hon gör så gott han/hon kan utifrån sin förmåga.

Har man inte kunnat förändra sin partner under tiden relationen pågick är chansen minimal att man kan det efteråt.

Vad skulle hända med barnens relation till den andre föräldern om jag fokuserade på mitt ansvar och min utveckling och sen stöttade min expartner i relationen till barnen?

Kan det till och med gynna mig?

Det finns såklart en massa olösta känslor inom oss när vi genomgått en separation men de läker ju inte för att vi fortsätter kampen om vem som är bästa föräldern eller vem som har rätt i hur barnen ska tas om hand. De läker ju bara genom att möta dem, frige dem och förlåta både sig själv och sin tidigare partner. Då först kan man gå vidare med sitt liv och stödja barnens andra föräldrarelation istället för att motarbeta den. Den kommer ju alltid finnas där, varför inte göra det bästa av det. Det mår barn bra av.