symtomhantering

Oftast konstaterar vi att något är fel, något smärtar eller svullnar eller rinner och det ska sluta med det. Vi dövar med piller, går till doktorn och får andra piller eller förnekar och kämpar på trots värk och smärta.

Vi känner oss drabbade. Som att alla symtom och sjukdomar snurrar runt i en stor tombola och vips så stod det mitt personnummer på utbrändhet, depression, munherpes, ryggskott, livskris eller blindtarmsinflammation. Nä vilken otur. Just jag. Nu?!

De flesta som söker sig till mig för att få hjälp har förutom mentala och själsliga bekymmer, nästan alltid något fysiskt symtom oxå. Men det är inte därför man behöver hjälp, doktorn har koll på min sköldkörtel, nä det är det mentala som är jobbigt. 

Men det hänger ju ihop! Jag älskar när jag förstår vad min kropp vill säga mig. När jag kan ge den stöd och lösning på fysiskt och själsligt plan så kroppen orkar hela sig själv. Ibland behöver jag ta hjälp av andra för att titta in i mitt undermedvetna, ibland behöver jag en skön stödjande massagebehandling. Ibland behövs det helt enkelt tid och vila. Ibland kirurgi. Men vi behöver lyssna för att förstå behovet..
 

FRÅGA:
Jag har problem med min vuxna son.

Han är troligen Bipolär blandat med ADHD och kanske även Borderline, läkaren kan inte ställa diagnos utan ger bara medicin. Han är självmordsbenägen, skär sig och slår sönder dörrar m m hemma.

Vi pratar i telefon flera gånger varje dag och ofta blir det långa samtal. När han mår som sämst så är vi bara i telefon utan att prata.

Det jag känner är rädsla, oro att inte orka med, känner mig hjälplös. Vill kunna finnas där för honom men inte ta in hans smärta så djupt i mig själv.

Vet inte om du har några råd till mig................................

MITT SVAR:
Att ha en bipolär, borderline eller annan typ av personlighetsstörning bottnar i flera djupt sittande traumatiska känslosår av karaktären övergivenhet, sexuell identitet och revirintrång. Många gånger sitter traumat så djupt och är så omgivet av mentala skydd och rädslor så det krävs enormt mod och en mycket stark beslutsamhet för att våga sig på att frige det som ligger bakom. Oftast har man inte den orken utan man är fången i kampen mellan mani och depression eller vad symtomen nu är. Det låter som din son lider av svår ångest dessutom.

Att stå bredvid och se sin son lida, oavsett hur ung eller gammal han är är såklart inte lätt, det innebär mycket smärta och kast mellan hopp och förtvivlan. 
Som förälder tenderar vi även att överidentifiera oss med vårt lidande barn, har vi någon gång i livet känt liknande känslor så kommer de sköljande över oss och vi projicerar över vårt egna oxå på en som redan lider. Det här sker ju såklart omedvetet och är väldigt vanligt men ännu en anledning till att jobba med sig själv för att nå en frid och acceptans i att han har det precis just så här.

Det du behöver landa i och finna en frid i, är att du kan inte hjälpa honom. Du kan inte göra honom frisk och du kan inte hindra honom att ta livet av sig om det är det han vill. 

Att acceptera och hitta frid i situationen, det är inte samma sak som att vara nöjd med hur det är. Att hitta en frid i en situation som påverkar en så starkt gör att man lättare kan lyfta blicken och se mer nyktert på helheten, utan att vara alltför färgad av sina känslor. 

När känslorna inte längre triggas så starkt och du inte längre känner smärtan djupt inom dig så har du helt andra förutsättningar att ge honom bra stöd när han behöver. Det kanske till och med visar sig att du ger honom precis det han behöver men med skillnaden att du inte tappar energi och kraft.

Att nå till den acceptansen och friden kan du behöva ta hjälp med. 
Det bästa vi kan göra för våra barn oavsett var de befinner sig i livet, det är att frige oss själva från betungande bagage. Det är inte bara i flygplan vi ska tänka på att sätta på oss själva syrgasmasken först, innan vi hjälper våra barn. 

Du beskriver att du känner rädsla, oro och hjälplöshet. Där skulle jag råda dig till att börja nysta och lösa upp känslor inom dig själv med hjälp av antingen mig eller någon annan terapeut som är bra på att titta på och förlösa underliggande orsaker.

Jag önskar dig all välgång på din utmanande väg.