omfamna dina skuggor

Jag har sen jag började min inre resa för en massa år sen värderat känslan att vara fri högt. Det har varit ett av mina stora fokus i livet. Jag har alltid sett mig själv som självständig men just intentionen fri i alla delar av livet har varit min drivkraft.

Döm om min förvåning när jag huvudstupa kraschar in i insikten att allt jag har gjort eller inte gjort bidragit till ett enda långt beroende. Ett beteende som varit helt dolt för mig! När jag började att med andra ögon titta över mitt liv såg jag beroenden överallt. Jag var beroende av allt möjligt i det yttre för att kunna känna mig fri. Många väl dolda och omedvetna, andra inte alls särskilt smickrande. 

Jag som tex sett min mans och min relation som fri och öppen såg nu att mitt beroende av honom innefattade allt från pengar till kärlek och att vara behövd, men även att vara fri. Tydligen har jag behövt hans tillåtelse för att kunna känna mig så fri som jag inbillat mig att jag var. 

Ni kan ju gissa att dessa beroenden bara var en del av de jag plötsligt såg framför mig. Det jag trott mig behövt för att kunna vara fri. Vilken paradox.
Allt har naturligtvis skapats utifrån ett gott syfte där och då och i en tro på att det varit i linje med min längtan efter frihet.

Men det har gjort mig till ett offer för livet. 
 

För allt detta kan tas ifrån mig. När som helst.

Så är det med allt sånt som vi tror att vi behöver men som ligger utanför oss själva. Livet händer. Skilsmässor, dödsfall, sjukdom, bränder, naturkatastrofer, krig, mobbing, olyckor you name it! Det här vet vi ju, om inte annat i vårt undermedvetna, intuitivt, vilket gör att vi kryddar till beroendena med ett rejält mått av kontroll, så vi kan hålla våra "beroende-objekt" nära oss. 

Det som jag trott varit en väg till ett liv som fri och levande var i själva verket en parallell väg in i en begränsning som med tiden skulle ha tagit död på all min livskraft och glädje. 
Det låter kanske drastiskt men är inte mindre sant för det. 

Tack vare mitt idoga och medvetna inre processande under alla dessa år så har jag såklart ändå mått bättre och bättre, blivit mer och mer vän med den jag är och känslan av att leva sann med mig själv har varit stark större delen av tiden. Men som jag nämnt många gånger tidigare så handlar livet om evolution på alla nivåer. Fysiskt, mentalt och andligt. Har vi sagt ja till den så kommer vi förr eller senare till ett nytt avstamp på vår resa. Nu fanns inte så mycket mer gammalt att processa längre. Det var dags för nya val om jag ska kunna leva ut som den fria själ jag Är. Det var dags att syna skuggsidorna, omfamna dem som de naturliga delar de är av den mångfasetterade varelse som är jag. De är som de oslipade facetterna av en diamant, svart på ytan men därunder.. wow!

Att älska även de sidor vi gärna dömer som sämre är val som kräver ett fullt ansvarstagande i medvetenhet för att inte som brukligt är, gå in i motstånd mot dem. I varje negativ känsla och egenskap finns en gyllene fasett av dig du behöver. Vår upplevelse av livet handlar om kontraster, om polariteter. Du kan omöjligt känna dig fri om du aldrig upplevt eller känt dig begränsad eller beroende.
Du kan aldrig bli fullt ut fri om du inte också kan
vara fri med att vara beroende. 
Många gånger kämpar vi emot våra skuggsidor av rädsla för att de ska ta över, eller för att vi ska manifestera mer av det vi inte vill ha. Ironiskt nog blir effekten den motsatta. Det går åt så mycket energi till att kämpa emot det som ändå Är, att vi drar till oss mer av det vi kämpar emot. 
Varje polaritet är en del av oss, varken bättre eller sämre.

Jag har valt att ta 100% ansvar. Det första steget från den här plattformen som livet nu visat mig, var att se och bli medveten om det jag tidigare inte sett. Mina beroenden. Steg två var att omfamna den del av mig som trott att jag varit beroende. Kommande steg handlar om att i varje Nu välja oberoende, fri. 

Hela bilden kan jag aldrig se, men i varje Nu kan jag följa min inre vägledning, i trygg vetskap att jag guidas i linje mot det jag sagt Ja till. 
Det känns inte alltid bekvämt, många gånger är det riktigt utmanande, men känslan efteråt... mmmm. <3