terapi, behövs det?!

Att gå i terapi är för många något suspekt, lite läskigt som man måste göra när allt kraschat. När man störtat in i den berömda väggen, hamnat i livskriser, upplevt svåra trauman eller när man lider av sk "psykiska problem".

Många människor tror även att det handlar om att någon ska tala om för dem hur de ska leva, hur de ska må bättre. Jag kan möta människor som vill att deras partners eller närstående ska gå hos mig för att de ska förstå vad tokigt de beter sig, eller att de måste ändra på än det ena än det andra för att livet ska bli bättre för dem själva. De vill med andra ord att jag ska styra upp deras nära! ;)

Det kan låta tokigt men det är inte svårt att hamna i de tankarna. Det är lättare att se mönster och svårigheter hos andra. Vi har ju fullt upp med att leva med oss själva och har dessutom inte så mycket att jämföra med så vi mår väl så bra som man kan förvänta sig. Eller?
 

Tänk om terapi egentligen handlar om evolution? Att hjälpa sig själv till utveckling i syfte att leva ut det mesta möjliga i det här livet?
 

Tänk om du missar något helt fantastiskt bara för att du trott att det måste vara nåt fel på dig för att ta hjälp av en terapeut?

Jag skulle själv aldrig ha kommit på tanken att söka hjälp. Trots att jag slet med kontrollbehov, offerbeteende och var livrädd för att bli utstött och ensam. Dagligen tampades jag med tankar som kritiserade mig själv, som dömde andra och mig själv, tankar som skapade en stress inom mig att hela tiden vara på spänn och vaken för hur jag lämpligast skulle bete mig för att passa in och få höra till. En tillvaro som genomsyrades av en djupt underliggande diffus känsla av bitterhet över livets orättvisa och där jag bara väntade på att bli avslöjad som en bluff. En tillvaro där känslor som lycka, frihet och lugn lyste med sin frånvaro.

De som kände mig förr tror jag inte fullt ut såg kampen som ständigt pågick inom mig för utåt sett var jag oftast glad. Genom en glad fasad så kom jag undan med mycket kontroll och dömande även om jag misstänker att jag kunde uppfattas som rätt kall och hård.

Ironin i det här är att det är inte förrän jag läkt och släppt alla begränsningar som jag förstod hur jobbigt jag haft det! När vi kommer igenom och ut på andra sidan går det inte att förstå att vi inte förstod hur illa det var! :)

Vändningen för mig kom när jag började min utbildning i Hypnosyntes. Då hade jag jobbat som Kurator/Socionom i 6 år. För att bli en bra terapeut i hypnosyntes krävdes en rejäl djupdykning i mig själv som jag inte trodde att jag behövde, för jag mådde ju inte dåligt! Men med hjälp av mina lärare och kursare tvingades jag möta mig och mina sår som skapat dessa mönster och strategier. Vi tränade och nötte alla tekniker som Hypnosyntes innebar och jag har verkligen fått uppleva skillnaden som en sådan inre process leder till.