livets gråzoner

Många av oss tenderar att se livet ur ett ett svart eller vitt-perspektiv. Allt eller inget. Omedelbart tillfredsställande av behov eller inte alls och ofta utifrån ett självdestruktivt förhållningssätt. Får jag inte allt så är det ingen mening. Jag drömmer om en resa jorden runt, men har för stunden inte råd så då reser jag inte alls. Jag vill gå ner i vikt, testar olika dieter men när miraklet inte sker omedelbart så "funkar det inte" på mig. Jag vill ha höga betyg så när jag bara får godkänt räknas det inte alls. Ja ni fattar poängen.

Den här inställningen kan bidra till att vi inte ens börjar ta de steg vi skulle kunna göra i linje med vad vi längtar efter. Jag vill må bra, vara lycklig och ha en frisk och stark kropp. Vägen dit går genom gråzonen, så trots att vi börjar i det mörkaste gråsvarta och varje steg ger en lite ljusare ton så är det mycket lättare att stanna i det svarta. Den grå zonen är så dimmig och har sån dålig sikt att vi inte ens kan se stigen. Varför ens försöka?
Vi vill gärna välja den enkla vägen, den snabba vägen. Metoder, sk quick fix, säljer som smör men resultatet blir sällan bestående. Ett piller hos doktorn tilltalar, då behöver vi iallafall inte förändra något. 

• Vad är det som gör att vi skyr dessa olika gråzoner som elden? 
• Är gemene man så rädd för att ta det ansvar som krävs för att må bra?
• Varför är det så mycket lättare att investera i en fin flaska vin eller en spa-weekend än ett bra näringstillskott, förändring i kost och träning eller terapi?
• Är det på grund av lathet?
• Eller är det helt enkelt på grund av att vi inte tycker om oss själva? 

Många är det som lider, som upplever svårigheter av olika slag, som söker och ber om hjälp men när konstruktivt stöd och hjälp erbjuds så tar man inte emot. Då kommer ursäkterna, bortförklaringarna, rättfärdiggörandet av att få hålla kvar det som nyss skulle lösas. Alla vi som lagt otaliga hundralappar på gymkort känner igen oss. Tittar vi närmare på våra liv så kan vi se att det inte bara gäller frågeställningen träna eller inte träna. Det är som att vi i förväg behöver få bevis på hur det kommer att kännas efteråt, hur ser min vältränade kropp ut sen, fast nu, för att känna att det är värt mödan. Vi vill uppleva hur det känns att vara fri från alla rädslor, destruktiva mönster, beroenden, fobier, vad vi nu lider av, innan vi gör själva investeringen.
Hur vet vi annars att det är värt att lägga den tiden, pengarna, engagemanget? 
Hur vet vi annars att "det fungerar för mig" med trots att inget annat hittills gjort det?
Vi försöker tänka ut i förväg hur vårt liv kommer bli om... Ironiskt nog klarar hjärnan inte av att tänka nytt på det sättet utan det enda den kan prestera är en bild baserad på något vi redan upplevt där vi mått bra eller skött träningen. Men eftersom vi inte är kvar i det tillståndet så finns det inte en chans att den bilden blir motivation nog. 
 
Jag har varit inne på det förut och jag säger det igen. Det går inte till så. Det enda vi kan göra är att lyssna till vår längtan, säga Ja till den och följa den strategi som vårt inre resonerar med.
I tillit och i ett ansvarstagande.

Vägen genom gråzonen är som sagt inte alltigenom svart vilket många befarar, det blir ju ljusare och ljusare allteftersom. 
När vi börjar träna så smärtar det till en början, men ganska snart ser vi ändå tecken på förändring, vi orkar lite lite till för varje vecka. 
Problemet med det svart-vita förhållningssättet är att vi kanske vågar börja röra på oss, vi möter den första smärtan och sen har vi kraschat rakt in i motståndet mot att vi inte redan är framme.