förlust att släppa taget?

Den senaste tiden har jag iakttagit hos mina medmänniskor och klienter ett tema som handlar om vårt behov att hålla kvar och hålla fast. Det kan handla om materiella saker, platser, upplevelser och människor. 

Tanken på att släppa taget väcker allt ifrån rädsla och förtvivlan till skuld. Får man släppa taget? 

Jag är uppvuxen på en gård ute på landet. En gård som funnits i flera generationer, där man från början levde på vad gården hade att ge och där en stor skog hör till. Ett vackert ställe att växa upp på. Tryggt och idylliskt. Men det kräver sin ägare att sköta och hålla en sådan gård i bra skick. Det är mer en livsstil än ett boende. Det är inte längre en självklarhet att äldsta barnet (sonen.. ;) ) ska ta över så som samhället ser ut i dag. Hur gör man då när föräldrarna inte längre kan bo kvar? 

För att inte tala om alla prylar vi klamrar oss fast vid pga deras affektionsvärde. Saker som kanske gått i arv, som vi knappast behöver men som pga dess historia vi tror oss hedra och bevara genom att hålla kvar prylen. Som om vi skulle dra vanära över förfäderna om vi lät den gamla moraklockan vandra vidare till någon som verkligen vill ha den? Som om vi blir bättre människor om vi lever i ett hem tapetserat av gamla tavlor som andra valt?
 

Vad väcker det för känslor, tankar och dömanden i dig vid tanken på att släppa taget om gamla nedärvda platser och ting? Vad tror du dig förlora? 
 

När vi inte är fria med död utan skräms av den eller vägrar acceptera att vår närståendes liv närmar sig sitt slut för att saknaden känns för svår att möta är det som att vi ger av vår egen energi till den döende så han eller hon inte klarar att släppa taget. Jag har sett det hos många och otaliga är de historier om vakande där döende "passar på att dö" när den närstående tillfälligt lämnat sängkanten för att äta eller sova. I dessa fall är ofta den närstående helt dränerad på energi och helt slutkörd utan att egentligen ha bränt någon energi själv. Men genom sitt motstånd och sitt behov att hålla kvar dräneras man.

Jag har även varit med om motsatsen, fridfulla övergångar där de anhöriga sagt det som behövs sägas och sen givit den döende "tillåtelse" att släppa taget. Det behövs inte ens sägas med ord utan det räcker att man är fri med att det är dags, att det inte finns något behov att hålla kvar.

Livet är föränderligt, allt är i rörelse vilket innebär att hålla i och hålla kvar något eller någon är att gå emot livet självt.
Att släppa taget om en partner, en nära vän eller familjemedlem kan kännas smärtsamt och väcka sorg. Det betyder inte att det är fel för det. Det kan vara helt rätt och det som behöver göras för att livet ska kunna gå vidare i sanning. Känns det för svårt så kan det vara klokt att ta hjälp för att möta känslorna som rivs upp. Det är en mycket friare väg att gå än att hålla kvar något som det egentligen är dags att släppa.
Att släppa taget om familjeklenoder och andra materiella ting kan frigöra nya, bättre matchande ting att komma till oss. Det betyder inte att vi inte minns det affektionsvärde vi ålagt dem med glädje och kärlek, eller att våra gemensamma upplevelser med personen i fråga kommer gå upp i rök. Tvärtom så blir de minnena och upplevelserna mer värdefulla!
Den dagen mitt föräldrahem ska gå vidare är jag ganska säker på att känslor kommer väckas, men jag är lika säker på att jag inte vill bära bördan av ett arv som jag varken har någon längtan efter, eller kunskap om att förvalta som det förtjänar. Att däremot se det övertas av någon som vill ha det och kommer älska det skulle göra mig djupt tacksam. Jag skulle inte vilja att det förfaller pga min oförmåga att släppa taget. Trots att det funnits i vår släkt i generationer. 
 
Får man släppa taget om sådant som betyder och har betytt mycket för oss?
För många är det att vanhelga eller kanske svika. För mig är det att sätta ett värde på det liv som jag lever - här och nu.