kvinnor, män & bränder

2018-07-31 « Tillbaka

Jag betraktar världen.Tycker inte så himla mycket utan vill mer förstå. Till exempel allt detta med Me too och allt våld som kvinnor utsätts för. Starka kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för kvinnans eller egentligen människans rätt till frihet och att bestämma över sina egna kroppar. Hur dessa kvinnor blir attackerade av män som gör allt vad de kan för att verbalt (och även fysiskt) sätta dem på plats. Jag har oxå iakttagit och mött många kvinnor som sedan tonåren kämpat med viktproblem, levt ut och använt ett destruktivt sexbeteende och som misshandlar sina kroppar. Det väcker frågor i mig, funderingar och tankar. Sen började hela Sverige brinna. Typ. Och som vanligt vill jag förstå processerna bakom allt. Jag befäster inga sanningar men jag delar mina funderingar. Ni kanske är fler därute som oxå tänker och försöker förstå mer än att smutskasta och döma...

gamla mönster

I familjer kan vi lätt umgås med barnen på lika villkor när de är små men när de går in i puberteten händer något. Flickan börjar få bröst, rundade höfter och mens, pojken börjar få skägg, nattliga sädesavgångar och ändrar röstläge. Där händer det något med många vuxna och föräldrar. Kanske backar pappa och/eller mamma undan något? Kanske slutar han och hon gosa och vara nära sina barn på samma sätt? Av rädsla för att misstolkas? För att inte kränka? För att vi inte tror att vi behövs på samma sätt längre?

Det är sublima förändringar hos en del, mer markanta hos andra. Nu får du sluta med det där, du är stor nu kanske man säger när tonårsdottern kryper upp hos pappa i soffan.

Här tror jag sår kan uppstå. Det barnet hör och upplever är avvisande. Barnet som inte ser helheten. Som bara märker att något är annorlunda. Pappa är inte lika som han varit mot mig, vill inte vara nära. Mamma har slutat vara som hon alltid varit mot mig, vill inte vara nära. Varför? Är jag inte älskad längre?

Känslor som sviken, övergiven och bortvald, eller kanske oälskad och värdelös trycks undan och blir som ärr. Ärr som påverkar hela vårt liv. Som på en omedveten nivå kopplas ihop med att bli kvinna/man.

Som kvinna har vi oxå med oss i de kollektiva och även biologiska energiminnena att livet, jag, är otrygg utan en skyddande far/man. En otrygghet som kanske aktiveras när pappan av respekt backar..

Känner vi otrygghet skapar vi strategier för att känna oss trygga, om så för en stund. Kropparna kanske bygger på ett yttre skydd, lägger på vikt, hittar olika fasader för de ev hot en otrygg tillvaro innebär. En strategi för att överleva och känna trygghet kanske även kan vara att kvinnan anpassar sig och fokuserar på att behaga för att vara trygg och inte stöta bort mannen.

Som man kanske man projicerar "sveket" av modern på andra kvinnor. Det är bäst att ta makten så jag undviker att bli sviken. Kanske är det här olika maktstrategier har sin grund eller iallafall till en del återskapas?
I det kollektiva och biologiska energiminnet finns sanningen att utan kvinnan ingen lagad mat, ingen närhet, ingen kärlek eller vård. Utan kvinnans kärleksfulla omsorger så dog man. Strategier för att överleva som kan ha bidragit till att män gör vad de kan för att hålla fast och ha kontroll över kvinnan.

Hur möts vi utifrån dessa polariteter? Hur kan vi släppa det hot som många, främst män, upplever i svallvågorna av me too? Hur kan vi börja hedra varandra och våra feminina och maskulina sidor som de olika gåvor de är?

Hur hedrar du din man? Hur hedrar du din kvinna? Gör du ens det eller är du fullt upptagen med att leta fel och försöka förändra partnern till något du tror är bättre?
Det här ämnet är stort, omfattande och har inte bara en tydlig orsak, det finns hur många aspekter som helst..

Så började det brinna.

transformation

Elden är den perfekta symbolen för transformation, förändring. Vi stoppar in ett vedträ i brasan och det fattar eld, brinner, blir till kol och aska. Askan som är som en injektion av näring till jorden. Av vedträet finns inget kvar att skönja.

Det brinner i världen i år. Det är tid för förändring. Det gamla bränns för att nytt ska kunna spira.

Gamla föreställningar. Gamla relationer. Gamla trauman. Gamla maktobalanser och könsskillnader. Låt dem brinna. Brinna i en gudomlig eld där allt omvandlas till ny energi, till kärlek och ljus.

Är det inte befriande att tänka att allt har en mening? Att den utveckling vi står mitt uppe i beror på att det är tid. NU. Att katastrofer och rasister och kvinnohatare och manshatare, terrordåd, läkemedelsindustri och miljöförstöring har sina logiska orsaker och på så sätt är i sin ordning, en naturlig konsekvens när evolutionen möter rädsla. Nu har de flammat upp i precis rätt tid för att förändring ska ske, en gång för alla.

Katastrofer som tex bränder och terrordåd är otäcka, väcker djup rädsla hos oss, osäkerhet, otrygghet och sorg. Men vad jag vet har inte en enda katastrof har slutat på annat sätt än i en stark gemenskap, i enad kraft för den enda sanna och möjliga vägen. I kärlek.

Det är i det mörkaste mörkret vi ser och kan följa ljuset.

Med kärlek,
Helena